destruktivatankar

Letar förbrilt efter dom där orden som ska förklara allting
Så att allt låter sådär fint och enkelt
Som en tavla om sorg värd miljoner
Där handlingen liksom faller bort och blir överflödig
Något alla kan titta på och le
Medans jag skriver mina initialer i blod

Glorifierar smärtan så mycket jag bara kan
För hur ska jag annars orka bära på den

Är detta ens på riktigt
Är detta verkligt
Finns ens verkligheten
Eller är det okej att skapa en egen?

Jag försöker att andas
Försöker att våga ta några steg
Men jag är rädd
Osäkerheten fängslar mig
Med ett brinnande grepp hålls jag kvar
Stampandes i askorna från tidigare drömmar
Jag är vaken nu
Har öppnat mina ögon
Men än vågar jag bara kisa
Hur ska jag kunna se livet i vitögat
Hur ska acceptansen hitta sin väg 
Allt verkar falla framför mig
Och regnet verkar brinna
Det bränner hål i min hud
Skapar tårfyllda blåsor
Redo att spricka

Jag står tyst
Väljer att sakta stänga ögonen igen
Är rädd för att sanningen knackar på min axel
För att jag vet- denna sanningen kommer att döda mig
Det gör ont