destruktivatankar

Letar förbrilt efter dom där orden som ska förklara allting
Så att allt låter sådär fint och enkelt
Som en tavla om sorg värd miljoner
Där handlingen liksom faller bort och blir överflödig
Något alla kan titta på och le
Medans jag skriver mina initialer i blod

Glorifierar smärtan så mycket jag bara kan
För hur ska jag annars orka bära på den

Är detta ens på riktigt
Är detta verkligt
Finns ens verkligheten
Eller är det okej att skapa en egen?