destruktivatankar

Stannar kvar hemma i sängen
Liggandes under täcket med hög musik

För rädd för att gå utanför dörren

För rädd för att se folks blickar

För att höra ord från deras munnar

Allt är ett krig

Där i fängelset

Som jag tvingas till

Där jag lider

Gråter inne på toan på lektionerna

Röker cigg efter cigg på rasterna

Längtar hela tiden hem

Jag räknar timmar och minuter

På hur länge jag måste vara kvar

Sittandes i ett hörn med huvudet ner i bänken

I väntan på ensamhet

I väntan på tystnad

I väntan på då jag kan släppa ut tårarna jag håller innombords

Alla pratar omkring mig

Pratet och skrattet omringar mig

Jag vet inte om det är mig dom pratar om

Vet inte om alla skratten är riktade åt mig

Rädslan och övergivenheten övertar mig

Vågar inte prata med någon för att jag vet att alla där hatar mig

Att alla undviker mig så gott de går

Så jag förblir tyst

Ingen vill inte prata med mig iallafall

Dom vill knappt kolla på mig

Och då dom gör det är det för att håna mig med blicken

Alla deras blickar bränner

Så jag går ifrån klassrummet

Med någon dålig ursäkt som att jag måste på toa

Jag går in på toan som vanligt och väntar på att paniken ska lägga sig

Det känns bara som ett stort nederlag

Som att jag är fast i utanförskapen

Ensamheten är min bästavän

För jag har ingen anna kvar nu

Alla har lämnat mig ensam kvar

Ensam med mina tankar

Som alla vet utplånar mig

Jag håller på att trilla sönder nu

Jag faller och faller

Dag och natt så faller jag

Allt är jobbigt

Det känns så värdelöst att ens leva

Spegeln äter upp det positiva som jag ser
Lämna mig ifred för jag orkar inte mer
Två, fingrar i halsen - hostar upp mina problem

så, spottar ut skam, jag lever med en fiende
lever med en nattsvart känsla så vidrig, men
Känns som döden knackar på när man är ensam
Jag skär mig själv för att rymma ifrån den känslan

Tänk dig en massa människor som samlas runt dig
och pekar ut alla dina fel som ett mönster
Därför stannar jag hemma, låser in mig på rummet
det känns lite tryggare - världen genom mitt fönster.

Har dåligt med pengar, kan inte följa trenderna
och gör man inte det så försvinner de flesta vännerna
sömnlös, hoppet hoppade av
första chansen det fick så jag mår botten idag.

Jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig ett piss
En ensam fågel som bär på tok för stor kvist.

Våra liv kan kännas tomma och iscensatta
tänk om vi redan är döda, här istället vi straffas
det äter upp mig inifrån, självkänslan
ligger i respirator så skadad och väntar

Den positiva lilla tjejen är försvunnen
Blicken är tom, kapitel 15 är bara mörker
Varför spelar spegeln ett spel mot mig?
Varför gråter livet, när döden alltid ler mot mig?

Hur ska jag bete mig i sociala sammanhang,
när kroppen har panik och hjärnan vill spela på samma band?
Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött,
ensamheten förför mig varje dag jag kliver upp

Det känns som första dagen i skolan ja, fast varje dag
nervositeten kidnappar min mage fram och tillbaks
om jag kunde lita på mig själv och sluta söka svar
då kanske ni skulle se mig som någon som var lika bra

en osynlig 15-åring vore allas dröm
men inte på det sättet det skeppet har gått på grund
låt mig inte sitta själv idag igen
låt mig inte möta mina tankar som följer mig hem

blickarna i korridoren är som knivhugg i låren
det är sånt som får mig att överväga resan till båren
tonåren, som skulle vara något bra
varför flyttar de på mig när mobbarna får vara kvar?

Men jag förstår dem, det måste vara mitt fel
det måste va' mitt äckliga jag som sätter mig i spel
det finns ingenting som går upp, allting går ner
bäst jag smyger in på rummet och skriver mitt brev.

Well ..

I feel like crap .

Allting var bra 

Och jag var glad

Men sen kom min vän demonen

Han ville att jag skulle komma hem

Så nu sitter jag och kampas med ångesteen

Paniken spelar några spratt och skrattar

Som de gör jämt

Så jag söker skydd hos glittret

Hon de vingklädda räddarna

Men endå sitter jag själv här nu

Glittret finns inte i mitt synfällt

Även fall jag kollar omkring mig flera gånger

Så är det ingenting där

Och räddarna med vingar når mig inte

Jag sträcker mig efter dom 

Men dom når inte min hand

Så jag får sitta här och skaka

Ensam i ett rum fullt av människor

Bland tystnad med dunkande högtalare

Allt trycker sig så nära

Jag får knappt någon luft

Jag är ihoptryckt

Får knappt platts

Jag vet att det är fullt av tomhet omkring mig

Men det är nog tomheten som tar upp all platts

Det är tomheten som fyller ut min frihet 

Den tar upp all platts och luft

Så jag kvävs i all denna tomhet