2019-10-28
En sista chans
Något jag värdesätter som skit
Kasta chansen vart ni vill
Själv vill jag varken ge eller ta
Utan mer ge upp och bara få va
Minnen kommer som slag i magen
Tjugosjunde oktober tvåtusentolv
Sju år sedan nu
Sedan han tog en del från mig
En del av själen slet han med
Mitt jag var ej värd mer än min kropp
Så han stal den
En av de bästa vännerna
Dömd till fördärv
Dålig på det mesta
Oviktig för de flesta
Kanske bekväm där jag är
Gömd i mörkret där ingen hittar
I labyrinten av tistlar
Där uppgivelsen är min bästa vän
Skapar helt egna bekantskap
Där känslor tar form
Så personifierade att jag kan se dem
De leder och följer
Omringar mig ständigt
2019-10-24
Fötterna gled av markens yta
Undertill känns ingenting
Jag glider ner mellan världar
Åker förbi dimensioner
Förblindad av allt jag inte kan se
För dimmigt för att kunna vara med
Omedveten om omgivningens brus
Mina skyddsbubblor spricker
En efter en krossas de som glas
Rubbningar i min verklighet
Den brister i vibrationer
Slungas in och ut
Som i mitten av en tornado
Stilla stående
Medans allt kastas runt mig
Krossas av vindens hårda slag
Och jag för yr för att urskilja vad
Dömd till evig vantrivsel
Ett kliande skinn
Ett skal som ej tillhör mig
Jag önskar det lossa, flagna, ömsa
Önskar att slita det av
Slita och dra tills ingenting finns kvar
