destruktivatankar

En tumme mellan finger och hand
Fortfarande tomt
Ännu så ovant
Kommer kanske aldrig kännas rätt
Det är ej det gamla som stör mig
Inte att jag älskar eller saknar
Det är att jag minns varenda känsla
Minns de jobbiga nätterna
Från oktober till december
Längtande tills någon kom hem
Ledsen nästan var gång ingen kom
Blev van vid ensamhet
Men inte vid känslorna

Jag är fortfarande arg på mig
Som valde att stanna
Som dumt nog ville lösa det tillsammans
Utan att hitta rätt sätt att få hjälp
Klart det inte går att lösa
När man dansar tango med ett lik
Mitt bemötande blev till krig
Mitt humör pendlade i lidande
Uttröttad av att lyfta och föra
Utan stöttning i all min möda
Utan att någon såg vad jag försökte göra

Och jag hatar det verkligen
Hur jag fortfarande kan känna infallen
Vilja skriva, pata, skicka, få få få
Men jag vet att det bara är påhitt
Att jag är bättre utan på alla sätt
Önskar mest att minnen kunde gå väck

En vecka kvar
Till något jag kanske ej tar del av
Vet att det kunnat bli bra
Nu när all ilska sipprat

Vet att man försöker lägga skuld på mig
Men knappt någonting var mitt fel
Hur mycket någon av er än ber
Har näsan aldrig varit i annans business
Allt var för tydligt för att leta
Så mig kan ni tyvärr inte rubba
Jag är allt för självmedveten,
För att glömma mitt värde