destruktivatankar

Jag vet inte riktigt vart jag är påväg,
Vart jag en gång varit,
Eller vart jag befinner mig just nu.
Åh, du grymma värld,
Du grymma öde,
Är det med flit du skapade mitt lidande?
Är det meningen att världen ska förstöra?
Du äckliga planet,
Du hamnade i fel galax,
För här finns inga glada miner, nej.
Du må se grön och fin ut,
Med dina fint formade kontinenter.
Men du är dömd,
Atmosfären fylls av gas och rök,
Jag vet att du inte kommer orka,
Eller klara av att stå ut mycket längre.
Dina fint komponerade varelser,
Människorna,
Det är dom som har förstört dig.
Och du måste försöra det,
Som en gång förstört dig.
Så gör dig av med dom,
Utrota den onda rasen.
Du som var så vänlig,
Och bjöd hit deras existens,
Ändå ska dom skövla din mark,
Döda dina djur,
Och tömma heven på liv.
Både du och jag vet,
Att det är dom som borde dödas.
Dom borde dö för vad dom gjort,
Och fortfarande gör.
Dom skadar dig,
Mig med.
Dom är fulla av kunskap,
Dom vet hur man ljuger,
Hur man sviker,
Och hur man dödar.
Att vara onda är deras speciallite,
För dom blundar för dig,
För all misär,
För verkligheten.
Men mina ögon är vidöppna,
Jag ser varje rörelse,
Varje svek,
Varje lögn,
Och varje misstag.
Jag ser hur förödelsen växer.
Men bryr du din verkligen om mig?
Vet du att jag går på din mark,
Men hat i mitt bröst,
Mot alla människor,
Men kärlek för dig.
Jag beundrar att du står ut så länge,
I flera miljoner år,
Men jag föraktar dig,
För att du låter denna rasen leva.
För att rädda oss,
Och dig själv,
Så måste du gå under.
Så låt dig själv dö,
Explodera,
Frysa eller brinna.
Kära jord,
Du måste försvinna,
Du måste dö.