destruktivatankar

Jag är bara så fruktansvärt ledsen
Knappt ens medveten om vad jag inte är ledsen över numera
Allt verkar mest bara bli fel
Livet bränner hål i min hud
Verkligheten klöser och biter i bröstet
Jag känner min kontrollerad av rädsla
Paniken får hjärtslagen att kännas dubbelt så hårt
Mitt hjärta slår så hårt så det gör ont
Det gör mig sugen på att slita ut det
Se hur allt svartnar
Men jag vill inte sluta existera
Jag önskar bara att jag aldrig hade börjat

Andra verkar veta mer om mitt mående än jag själv
Eller så förväntas jag bara att må bra
Som att alla mina bekymmer är över nu
Men oj så fel alla har
Jag är så jävla trasig
Och ändå är allt jag gör att falla samman
Mer och mer

Det är ett under att jag klarade det första året i skolan
Jag trodde att jag skulle ge upp
För att vara ärlig så har jag varit nära
Trots att skolan är bättre än de flesta
Så blir jag ändå sittandes på toan och gråter
Eller så kommer jag inte ens iväg 
För hur fan ska jag orka eller ens kunna
När allt runt mig brinner
Som om jag befinner mig i helvetet
Jag lyckas ju inte ens förstå vad eller hur man ska göra
Alla andra förstår som ingenting
Vilket bara ger mig en ännu grövre panik kring allt
När alla är färdiga och pratar om hur enkelt det var så sitter jag brevid
Med en klump i halsen och nära på att skrika

Äntligen är det sommarlov
Tiden då jag får tillfälle till att andas
Förhoppningsvis lite ren luft
Men jag förväntas att jobba
Det finns ingen förståelse för att jag hade kolapsat
Jag hade tydligen mått bättre av det
Enligt alla andra som verkar veta mer om mig och mitt mående än jag själv
Hur skulle jag kunna orka
När jag knappt har orkat ett år på en skola
Som dessutom är slöare än de flesta
Hur fan ska jag orka
Hur i helvete ska jag kunna leva
Kommer jag bli tvungen att slita mig själv i bitar tills det inte finns något kvar
Bara för att få överleva
Om så är fallet så låter jag nog hellre bli 
För jag klarar det verkligen inte