2014-02-20
När ångesten tar vid som ett oväder onkring mig och lugnet vinkar farväl utanför fönstret.När det blåser mer i tåget än utanför, och alla andra andas vanlig luft när allt jag andas in och ut är sot och sjukdom.Tåget lämnade Göteborgs vackra och skimrande misär och är påväg tillbaka till den smärtsamma tristessen.Jag kan inte göra något annat än att skratta åt allt mitt misslyckande och all min idioti, jag gör precis som demonerna.Jag skrattar med dom.Vi skrattar åt hur patetisk jag är, hur löjlig jag är som inte kan putta bort ångesten utan bara låter den tränga sig in i mig.Den där äckliga ångesten, jag blir våldtagen av dena äckliga ångesten.
Kommentarer
Trackback
