destruktivatankar

Jag känner mig hela tiden så låg .
Som att någonting hela tiden trycker ner mig .
Att någonting pressar mig ner mot botten .
Det känns obekvämt och tungt .
Allting runt omkring mig kryllar av kärlek .
Fårhållanden hir och dit .
Men jag står här ensam .
Det finns väl andlednigar till det också .
För varför skulle någon vilja älska det här ?
Varför älska någon som hela tiden vill dö .
Som blir förföljd av demoner .
Jag som så ofta lämnar rummet för att allt tränger sig på .
För att någonting skriker mig i örat .
Nej , man vågar nog inte älska mig .
Att älska någon som kan dö i vilken sekund som helst .
Nej , det vågar nog ingen .
Men jag vågar inte heller älska någon .
För jag är så rädd att förlora dom jag håller kärt .
Hm , herregud .
Hela jag är en illusion .
Ett skämt .
Skräp .
Gud ville ha någonting att hela tiden skratta åt .
Så han skapade mig .
Okej , jag tror inte på gud .
Så varför skrev jag ens så ?
Jag tror inte på någonting .
Eller jo , jag tror på döden .
Men jag tror absolut inte på livet .
Livet ger mig ingenting .
Bara hat och bekymmer .