destruktivatankar

Jag orkar inte leva för det gör för ont .
Jag får nästan finnas till , men bara med kemikaliernas hjälp .
Friheten är dimmig och det är precis så jag vill ha det eftersom jag är på gränden till att falla ihop totalt .
Nästan en människa , men bara nästan , på väg mot de stora svarta hålet av ett ingenting .
Jag känner en stark rastlöshet , jag får aldrig nog .
Jag vill ha människor omkring mig som imte ställer obekväma frågor .
Men jag är ensam med mig själv och faller sönder till ett ingenting .
När dagarna flyter ihop , när jag glömmer vilken veckodag det är , då är jag nöjd .
Jag går in för att vara så frånvarande som möjligt .
Allt jag vill är att livet ska förflyta i dimma och glömska .
Och egentligen spelar det ingen roll vilken dag det är .
Jag vill inte ens veta , jag vill leva i en sfär där tid och rum inte existerar , där det förflutna suddas ut och framtiden är betydelselös .