destruktivatankar

Jag orkar inte leva för det gör för ont .
Jag får nästan finnas till , men bara med kemikaliernas hjälp .
Friheten är dimmig och det är precis så jag vill ha det eftersom jag är på gränden till att falla ihop totalt .
Nästan en människa , men bara nästan , på väg mot de stora svarta hålet av ett ingenting .
Jag känner en stark rastlöshet , jag får aldrig nog .
Jag vill ha människor omkring mig som imte ställer obekväma frågor .
Men jag är ensam med mig själv och faller sönder till ett ingenting .
När dagarna flyter ihop , när jag glömmer vilken veckodag det är , då är jag nöjd .
Jag går in för att vara så frånvarande som möjligt .
Allt jag vill är att livet ska förflyta i dimma och glömska .
Och egentligen spelar det ingen roll vilken dag det är .
Jag vill inte ens veta , jag vill leva i en sfär där tid och rum inte existerar , där det förflutna suddas ut och framtiden är betydelselös .

Har sprungit fram och tillbaka på samma väg nu .
Har tappat bort mig själv . 
Jag är helt vilse ute i detta totala mörker .
Vart tar man vägen då allt är hopplöst ?
Jag letade mig fram till denna korsning .
Den stora vägen jag vandrat på delar upp sig .
Nu har jag flera småvägar framför mig att välja mellan .
Men vilken väg tar man då alla verkar ledatillbaka till meningslösheten ?

Jag såg honom och gick sönder .
Föll ihop på torget , grät och skrek .
Han bara stod där och såg mig inte .
Han vände sig inte ens om för att se vem som hade panik .
Det gjorde så otroligt ont .
Han högg en trubbig kniv i mitt bröst för att öka smärtan .

Jag vill se Äcklet ligga och blöda
Skaka av rädlsa och hat
Försöka andas med en känga mot bröstet
Krossa glas mot Äcklets bara hud
Se Äcklet gråta och höra dess skrik
Skära Äcklet flera gånger över hela kroppen
Se ögonen tappa hopp
Och huden tappa färg
Jag vill att Äcklet ska dö

Äcklet .. är jag .