2011-12-22
Total förvirring och hopplösa drömmar .
Minnena måste bort , men lyckas inte suddas ut .
Vet att jag måste få bort allt som finns kvar inom mig , men jag vill inte .
Vill inte mista den största lyckan i mitt liv .
Känner hur mina ögon fylls av tårar från de undermedvetna .
Mina kinder blir fuktiga och bränner av alla tårar som forsar ner från mina slutna ögon .
Allt prat runt omkring försvinner bort och blir en evig tystnad .
Allt blir svart även fall ögonen mina är vidöppna .
Människor uppenbarar sig att vara falska .
Falska eller äkta , dom vänder ryggen till i vilket fall .
Alla som finns i mitt hjärta lämnar mig och tar en del av mitt hjärta med sig .
Inburad sitter jag nu , i en förfärlig kropp .
Den kanske passar till den jag är .
Tappat nyckeln , kommer inte ut .
Kan aldrig visa mitt inre , kan aldrig förklara .
Jag är så olik alla i min omgivning .. eller är det så att jag stänger in mig i mörkret och inte ser likheterna som finns där någon stans .
Jag gömmer mig för verkligheten , hoppas att ingen ser mig .
Hatar alla blickar som faller ner på mig , alla trycker mig lägre ner mot marken .
Jag klarar snart inte av folket som är i min närhet , jag stöter bort dom alla .
Rädd att förlora dom , men kan inte kontrollera det .
Alla lämnar mig , om inte jag lämnar dom .
Snart vandrar jag ensam igen .
Steg för steg tar jag mig framåt .
Detta livet kommer kännas alldeles för långt , hur länge till orkar jag egentligen .
Minnena måste bort , men lyckas inte suddas ut .
Vet att jag måste få bort allt som finns kvar inom mig , men jag vill inte .
Vill inte mista den största lyckan i mitt liv .
Känner hur mina ögon fylls av tårar från de undermedvetna .
Mina kinder blir fuktiga och bränner av alla tårar som forsar ner från mina slutna ögon .
Allt prat runt omkring försvinner bort och blir en evig tystnad .
Allt blir svart även fall ögonen mina är vidöppna .
Människor uppenbarar sig att vara falska .
Falska eller äkta , dom vänder ryggen till i vilket fall .
Alla som finns i mitt hjärta lämnar mig och tar en del av mitt hjärta med sig .
Inburad sitter jag nu , i en förfärlig kropp .
Den kanske passar till den jag är .
Tappat nyckeln , kommer inte ut .
Kan aldrig visa mitt inre , kan aldrig förklara .
Jag är så olik alla i min omgivning .. eller är det så att jag stänger in mig i mörkret och inte ser likheterna som finns där någon stans .
Jag gömmer mig för verkligheten , hoppas att ingen ser mig .
Hatar alla blickar som faller ner på mig , alla trycker mig lägre ner mot marken .
Jag klarar snart inte av folket som är i min närhet , jag stöter bort dom alla .
Rädd att förlora dom , men kan inte kontrollera det .
Alla lämnar mig , om inte jag lämnar dom .
Snart vandrar jag ensam igen .
Steg för steg tar jag mig framåt .
Detta livet kommer kännas alldeles för långt , hur länge till orkar jag egentligen .
Kommentarer
Trackback
