destruktivatankar

Jag har spenderat så mycket tid på att må såhär
Och ändå känns allt så nytt
Jag vänjer mig aldrig
Vänjer mig inte vid ansikten överallt
Vänjer mig aldrig vid ljuden
Vänjer mig aldrig vid paranoian eller panikångesten
Mörkret är skrämande
Men samtidigt så skönt
Mörkret är bekväm, liksom mjukt
Men i mörkret kryper allt närmre
Väggarna är tätt intill
Trycker alla känslor på mig
Och alla blickar jag slänger mot dörren
För att se ifall någon står där
Alla blickar jag slänger ut genom fönstret
För att se om någon kollar

Jag känner mig alltid så iaktagen
Även fall jag är helt ensam
Jag är iaktagen av monstren
Iaktagen av ångesten
Iaktagen av livet
Jag försöker fly undan livet och verkligheten
Men de verkar få ett grepp om mig
Ett grepp jag vill komma undan

I brist på annat att säga
Annat att göra
Så sliter vi isär oss själva
Ensamhet och tristess
De går varandra i hälarna
Dom älskar varandra
Parar sig
Dom föder ångesten
Med stora leenden på läpparna
Stolta föräldrar till denna ångest
Försök till att dränka dom alla görs
Om och ännu om igen
Försök till att dränka dom i vin
Misslyckandet kommer och hälsar på
Glaset klingar till
Och han håller sitt tal 
Hyllar ångestens födelse
Pressenterar sig vackert som Misslyckandet
Han skrattar
Och man hör hånet klinga i rösten
Snart samlas hela släkten
Dom är vilda allihop
Kan någon ta kontroll?
Kan någon tämja dom?
Dom är små monster som äter upp mig
Dom där jävla känslorna