destruktivatankar

Jag har varit härifrån länge

Men det är för att jag inbillar mig

Att om jag inte skriver om mina känslor

Så försvinner dom
Om jag inte tänker på mina känslor

Så försvinner dom

Det hade ju varit enkelt då
En enkel lösning

För att få må bra

För jag minns inte hur det är

Att må bra

Att vara glad

 

Jag håller på att gå sönder

På riktigt

Jag skakar konstant
Jag gråter var dag

Jag jag inte ork till någonting

Som om någon hade ett grepp runt mig

För jag orkar knappt gå ur sängen
Vill inte vara någon annanstans

Än under mitt täcke
Tillsammans med värmen
En inbillad värme som bara finns i mitt huvud

För min kropp fryser

Jag lever i min egen istid

En kyla som omringar mig

Jag är så förvirrad

Så rastlös

Rösterna hörs mycket oftare nu

Men jag försöker överrösta dom med musik

Men det är tyvärr dom som överröstar allt

Höjer jag musiken

Så höjer dom rösten dubbelt så mycket

Jag kan inte gå någonstans utan att höra dom
Hasande fotsteg bakom mig
Som om dom vore skadade

Nära döden

Dom försöker komma ifatt

Men jag börjar springa

Dom blir fler, odm blir snabbare

Deras fotsteg är fortfarande hasande

Det låter som om dom är långsamma

Men dom är mig hack i häl

Även när jag springer

Jag är alltid förföljd

I mitt hus bor en mördare

Han går alltid efter mig

Men kniven i högsta hugg

Han väntar på att få hugga mig i ryggen
Rakt i magen

Sen i hjärtat
Och skära av min hals

Så jag sitter alltid med ryggen mot väggen
Och vrider huvudet fram och tillbaka
Jag sitter med benen i kors

Jag sitter alltid i skräddarställning

På stolar, i soffor, i sängar, överallt

För jag vet

Att om jag har mina fötter på marken

Så kommen han kapa mina hälsenor

Jag spanar hela tiden efter mördaren
Efter han som ska döda mig

Plåga mig

Men varför är jag så rädd?
När jag inte fruktar döden?
Döden är ju enda sättet att komma ifrån dom

Demonerna, barnen, mördarna

Så vad skulle jag ha att frukta